Torsdag - Blaah

Idag har vi vart på sjukan med Maddie.
Oroa er inte, det var bara 15 månaders kontroll.
Som vanligt ballade hon ur, för det mesta brukar det bara vara när de ska kolla öronen och klämma på henne, men idag var det för allt. Vågen, mätningen, öron checken och framför allt stetoskopet.
Sprutor blev det också.

Vi var på Navy-basens sjukhus och det har aldrig riktigt kännts som ett sjukhus för mig.
Jag gillar att vara där på något sätt..
Jag har ett intresse för Amerikanska armén.
Den är på något sätt mer påtaglig än svenska, som mest bara är fjollig.
Jag menar, vi är ju neutrala i det mesta.
Idag när vi var där fick jag verkligen känslan att vi var på ett sjukhus.
De rullade en säng, dock tom..
Men så kom en kille med amputerad arm och benprotes.
Snabbt som attan bubblar tankarna upp och man undrar om han vart och tjänat landet och råkat ut för något eller vad som egenteligen hänt. Samma tankar uppkom när jag såg en man i en rullstol med foten i luften och en massa spikar hit och ställningar dit. Vad har han råkat ut för?

Av någon konstig anledning känner jag mig så himla rastlös när jag slutar jobba..
Hur kommer det sig?
Har ju egentligen saker jag skulle kunna pyssla med, men jag kommer mig inte för något.
Kanske är det fetman och den amerikanska latheten som håller på och tar över mig.
Mycket möjligt skulle jag ville säga.
När jag var hemma var jag dum-lat.
Nu är jag verkligen lat-lat.

Måste ta och styra upp mitt liv till det bättre.
Ta tag i mig själv och göra sånt jag har lust för att göra.
Vad det nu skulle vara..
Åldersnoja?
Kanske lite.. Men det känns liksom lite stressande, även fast jag inte borde känna så, så gör jag det.
Jag vill ha planerna för en underbar karriär för om tiden ska fortsätta springa iväg på det här viset så är jag snart 30 och sedan sitter man där. No offense, men är det inte lite så?

En del av mig vill för alltid vara kvar här borta.
Slippa åka hem, slippa berätta för alla om mina år i USA.
Bara slippa vara mitt gamla jag som inte längre finns.
Men den andra delen vill hem.
Hem för att återkomma till det normala.
Jag är rädd för att om jag kommer hem blir jag åter igen mitt gamla jag..
Innerst inne är jag säkert det, men jag vill vara den jag är här, idag.
Jag gillar den personen mycket bättre..

Satt och spanade på bilder idag..
Insåg att jag var fan så mycket snyggare i oktober än jag är nu..
Hur kommer det sig?

Nu blev det mycket snack här..

Så dags att styra upp något annat.
Adjö!!


Kommentarer
Postat av: Emelie

åhh herre gud. Varför ska du komma hem och vara någon du inte är? Är det inte bättre och lättare att vara den du blivit, ja tror inte någon av dina vänner bryr dig om VEM du är eller har blivit alla människor ändras även vi som är här hemma. Om du inte vill berätta om dina "år" i USA så frågar vi väl inte, värre än så behöver det inte vara. Sen kan ja inte säga hur alla dina släktingar kommer att vara eller reagera. Det känns lite som om du oroar dig för saker som du inte ens behöver oroa dig för? Men ja förstår hur du menar...och saker har förändrats här, kanske inte Flen som stad men nog finns det förändringar. Njut av tiden nu ist och oroa dig inte så mycket om hur det blir sen även om ovissheten i bland kan vara olidlig. (fan nu låter ja som en morsa eller som en poet men det är lite min grej)Det är tråkigt att ja inte kan vara till mer hjälp, för tro mig det vill jag men ja vet inte hur. Och om det nu är eller blir så att vi glider i från varandra kanske inte ens pratar med varnadra eller bara inte passar ihop längre så kommer ja alltid att finns här, precis här om du behöver mig, utan tvekan 1000 ggr. Love you 4ever Emelie

2009-08-20 @ 19:33:41
URL: http://negern.blogg.se/
Postat av: Tinos

Passa på och njut!

Du har lärt dig massor och kommer lära dig ännu mera, och du utvecklas som människa. Kanske vågar göra vissa saker du inte vågat, eller trodde att du kunde göra förut. Du är ung, du ska passa på och göra sånt här, och kanske kunna berätta för andra eller helt enkelt vara stolt och nöjd över att du faktiskt gjort den här resan! Du har liksom växt där borta (nej, inte av snabbmaten ;)

Jag tror att det är mer än ovissheten om du vill stanna eller inte som oroar dig.

Det kan ju aldrig bli mer än fel, right?



2009-08-20 @ 20:34:29
Postat av: Marie

Tack för kortet!

Lite sent men välkommet....!

2009-08-20 @ 21:35:52
URL: http://kaffekopp.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0