mitt uppe i en kärlek till livet

nu har de äntligen kommit..
De där tårarna som rensar kroppen från det mesta..
men som ändå känns så dumma..


jag vet inte om jag ska hata eller älska..
jag vet inte om jag ska låta honom finnas i mitt liv längre..
jag vet fan inte ett skit längre om någonting..
vill bara få ett slut på skolan nu, få någonting nytt att tänka på..

musik är verklige bra för själen..
just nu är den verkligen jävligt bra..
känner nog egentligen mest för att gå ut skrika det värsta jag har..
precis ansiktet på honom..
ge honom precis vad han tål och hoppas på att han ska hålla om mig när jag gråter efteråt..
Jag vet inte om han kommer att göra det.. men skulle nog hoppas på det bästa..
det känns jobbigt.. för någonstans långt in vill jag fortfarande att orden jag älskar dig ska flyga genom luften och träffa mina trumhinnor.. de ljuva orden kommer jag aldrig mer att få höra.. inte av honom..

vet inte alls någonting just nu..
varför ska det vara såhär?
frågan finns, men vart fan är svaren?

jag vill ha någonting nytt att koncentrera mig på..
jag vill inte ha det såhär.. jag vill.. jag vet inte vad jag vill..
men inte fan är det att ha det såhär i alla fall..

ångrar mycket jag gjort..
och det med oskuld eller inte ångrar jag garanterat..
men ännu mer ångrar jag födelsedagen som jag struntade i helt.
kommer aldrig att förlåta mig själv för vad jag egentligen gjorde dig..
att säga förlåt räcker egentligen inte.. men jag hoppas att det räcker sålänge..

nee.. nu ser jag inte längre vad jag skriver...
kanske skulle sluta nu.. trots att jag skulle kunna skriva hela natten..

vi ses någon gång när jag är gladare och mår bättre..

Emelie, du är det bästa som finns!

Nathalie ♥