mitt uppe i en kärlek till livet

Ursäkta designen. Den ser hemsk ut.

Ikväll är det hela fem veckor sedan jag anlände på Arlanda.
Fem veckor.
Jag vet inte hur det känns.

Allt är som vanligt och det var det jag var rädd för. Inte mycket har ändrats.
Jag har drömt allt och nu har jag vaknat. Två år senare.
Inte mycket har gjorts på dessa två veckor.
Den största delen har spenderats inom de fyra väggarna på mitt rum och framför datorn.
Någon blogg har jag inte haft någon inspiration att skriva.
Jobb-ansökningar har skickats, nekats och skickats igen.
Städat har jag gjort. Plockat i det mesta, men det var bara de första två veckorna.
Sedan har jag mest bara suttit. Tittat i väggen och haft det långtråkigt.
Ärligt talat vill jag tillbaka, men till vad vet jag inte.

Förmodligen till personen jag var där. Jag älskade henne.
En vuxen, ansvarstagade jag som funnit sin plats i livet, på avstånd ifrån familjen.
Känns dumt att säga så, men det är då jag är som bäst. När jag måste ta vara på mig själv.
Nu är jag samma lilla flicka jag var när jag åkte och jag hatar det.
Jag vill och måste iväg. Göra något vettigt med mitt liv.

Jag saknar mitt barn så det gör ont ibland.
Har inte förrän idag lyckats ta itu med de sista bilderna jag tog på Alex.
Ögonen tåras så fort jag tänker på det. Min underbara lilla krabat som jag var tvungen att lämna där.
Inte kunde jag ta med mig honom. Jag vill kunna vakna av hans små fotsteg som knatar in till mig och den lilla munnen som bubblar av ord som aldrig kommer ut riktigt rätt.
Jag saknar alla där. De är min familj nu. Min andra familj. Jag har tre familjer och det är jag så tacksam för att det inte finns ord för det.

Jag skulle kunna sätta mig på första bästa plan, bara jag fick jag känna doften från honom och känna hans lena hud mot min.
Jag vet att jag låter som någon jävla morsa som har blivit av med sitt barn, men det är lite så det känns. Han var ju som min egen. Trots att jag inte fött honom själv.

Nu är det dags för föröndring i fröken Anderssons liv.
Vad det blir eller resulterar i vet jag inte. Men något måste hända och det är snart.
Att gå och sova är nog en bra början och se vad morgondagen har att erbjuda.

Gonatt!